6 FORNÅLDRARNA.

frågan har geologin just i dessa dagar, tack vare svensk
forskarmöda, kunnat giva det avgörande svaret. Berät-
telsen om hur detta blev möjligt hör till de intressantaste
kapitlen i vetenskapens historia.

Den stora landisen lydde samma naturlagar, som vi än
I dag kunna studera på fjällens jöklar. Liksom dessa rörde
sig landisens massa sakta men beständigt nedåt och skrapade
därvid med sig
grus och stoft
från bergen, över
vilka den gled
fram. När kli-
matet - började
bli mildare, bil-
dades av smält-

vattnet en
mängd jökeläl-
var, vilka med
väldig kraftstör-
tade fram under
isen liksom i
tunnlar, spolade
med sig det grus

Den skandinaviska landisen samt Alpernas och O?.I.] slam; ”$om
övriga europeiska fjällområdens landisar vid tiden jätteskrapan-
för deras största utbredning. landisen = förde
med sig, och av-
lagrade detta i form av lera ute i det hav, som under denna
tid svallade över de lägre delarna av nuvarande Sverige. Varje
sommar lade sig ett nytt slamlager över de äldre — tjockare
eller tunnare allt efter nederbördens riklighet under året.
Så uppstod den egendomliga s. k. varviga lera, som man
kan iakttaga vid de flesta av våra tegelbruk — ty i regel
är det just denna lera, som tegelindustrin använder såsom
råämne.

Dessa lervarv påminna osökt om årsringarna i en träd-
stam. Skär man igenom lerlagret på en plats, kan man
alltså räkna ut, hur många år det dröjde från den tidpunkt,
då isen där började avsmälta, tills den var alldeles bortsmält.
