14 FORNÅLDRARNA.

skjuter farkosten skickligt fram genom det dyliga vattnet
med tillhjälp av ett långt, grovt papyrusrör.

Det oändliga träsket med
sina papyrusruggar och sina
praktfulla, i nästan alla upp-
tänkliga färger skiftande näck-
rosor, de i fjärran skymtande
små gräshyddorna, bebodda
av ett så gott som okänt folk,
den smäckra kanoten, som
ljudlöst kommer framglidande
genom säven — allt bildar
en så egendomlig och främ-
mande tavla. .

Ynglingen i kanoten är tyd-
ligen ännu ej fullväxt. Hu-
den är svartbrun. Om midjan
bär han ett bälte av ormskinn,
vid vilket tvenne små tiger-
kattskinn äro fästade. En lång
båge av vacker form har han
fört med sig. Den är helt och
hållet virad med ormskinn, en
passande prydnad för träsk-
folkets vapen. Jag ger ho-
nom handen full med glas-
pärlor och pekar på bågen,
vilken han, märkvärdigt nog,
då genast överlämnar åt mig.

Jag ämnar nu stliga i hans
kanot, men innan jag hinner
fullborda min avsikt, stöter
han ut och stakar obevekligt
bort till hyddorna, där hans
anhöriga troligen med oro in-
vänta hans återkomst.

En liten träskfröken.

Länge står jag kvar vid stranden, men ingen inföding
synes till, varför jag avlägsnar mig, sedan jag hängt upp
några rader pärlor på en lätt synlig plats såsom gåvor åt

hyddornas skygga invånare.
