22 FORNÅLDRARNA.

i samma mån blev klimatet på boplatserna torrare. De
källflöden, som vattnade träsket, började sina, och nya
växter vandrade ut på gyttjemarken, som förut varit
blott glest beväxt. Det bildade sig en allt tjockare växt-
matta, som slutligen kunde bära både människor och djur.
Då kände sig inbyggarne ej längre trygga därute i sump-
marken. En dag bröto de upp och drogo till en säkrare
boplats.

För vart år, som gick, lade sig ett nytt torvlager över
kärrets gyttja, tills slutligen varje spår av mänsklig verk-
samhet utplånades. Men nere under det växande torvlagret
lågo tusentals alster av hädangångna släktens arbete och
väntade på att forskaren skulle komma och med deras hjälp
sprida ljus över livet i Sverige för mer än fyra årtusenden

sedan.

x b
&

Vi ha nu hunnit fram till den tid, då vi kunna tala om våra
förfäder. De människor, som bodde i vårt land under
den äldre stenåldern, voro säkerligen — såsom vi strax
skola se — av annan ras än vi; men träskfolket,
som vi nu besökt, tillhörde samma stam som våra
dagars svenskar, nämligen den stora germanska,
vilken under tidernas lopp förgrenat sig i tyskar,
holländare, engelsmän, svenskar, danskar och
norrmän.

Undersökningarna av den yngre stenålderns
gravar ha nämligen givit vid handen, att fler-
talet däri funna huvudskallar ha samma lång-
sträckt ovala form, som är utmärkande för germa-
nerna och särskilt för nutidens svenskar, bland
vilka denna form på huvudskålen är vanligare än
hos något annat folk. Den långskalliga huvud-
formen är så bestämt skild från den kortskal-

Metkrok ö ös > s
a,,e b;z' liga, som kännetecknade den äldre stenålderns

Skåne !/2, - människor, och som påminner om lapparnes, att
de bägge slagen måste tillhöra olika folkraser.

I minst sex årtusenden ha våra förfäder bott här i lan-

det. Från sydligaste Skandinavien ha de utbrett sig allt

längre norrut. Deras väg har gått utefter kuster, sjöar
