JÄRNÅLDERN. 39

Järnåldern.

sattes bronsen allmänt av järn. Då börjar järnåldern,

600 å 700 år f. Kr. Hur mycket ha vi ej att tacka
järnet för! Utan det hade vi ej haft telegraf och telefon,
som nu ögonblickligen förbinda de mest avlägsna delar av
jorden med varandra; vi skulle ej haft elektrisk drivkraft;
ångmaskiner skulle blivit så dyrbara, att ångbålar och ban-
tåg ej fått någon vidare betydelse.

De första järnföremålen kommo, liksom de första brons-
sakerna, söderifrån. Men snart lärde sig svenskarne att
tillvarataga det järn,
som fanns lätt åt-
komligt inom landet,
och sluppo att köpa
råämnet från andra
länder, såsom <de
gjort under brons-
åldern. Man använ-
de den i våra skogs-
trakter ymnigt före-
kommande myr- Ugn för smältning av järnmalm. Skåne.
malmen: — rostfär-
gade klumpar, som avlagrats i sjöar och myrar. Denna upp-
mjukades genom eld i stenklädda gropar och hamrades till
vapen och verktyg. Ända till på 1200-talet e. Kr. var detta
den enda järnmalm, som bearbetades, och vid Åminne bruk
i Småland förekommer beredning därav ännu. Malmen får
man från de närbelägna sjöarna Bolmen och Vidöstern. År
1913 upptogos där 3,822 ton myrmalm med ett värde. av
c:a 20,000 kronor.

Hur det gick till, när man letade efter myrmalm, därom få
vi en god föreställning genom en kännares skildring av för-
faringssättet inom Härjedalen, där »myrjärnsbränning» på
sina ställen förekommit in på 1800-talet. Fram på sommaren;
när marken i myrarna var någorlunda upptorkad, eller på
hösten, innan den ännu frusit alltför hårt, gick man ut för
alt leta efter malmen. Man stötte därvid ned en vwittäljd

EFTER att nära 1!/2 årtusende ha brukats i Norden er-

