FORNSAKERNAS ÅLDER. 47

Men de två männen kvävde henne med snöret, till dess hon
gav upp andan.

Nu framträdde den avlidnes närmaste släkting, tog ett
stycke trä, antände det, gick baklänges till skeppet och stack
eld på den ved, som var lagd under skeppet. Därpå kommo
även de övriga med ved; var och en bar ett stycke, som
redan var antänt i ena ändan, och kastade det på bålet. Snart
fattade elden i all veden, därpå i skeppet, så i tältet och man-
nen och kvinnan och allt som fanns i skeppet.

Inom en timme voro skepp och timmer tillika med kvinnan
och den avlidne förvandlade till aska. På det ställe, där
skeppet hade stått, uppförde de något, som liknade en rund
hög, och uppreste i dess mitt en stor trästolpe, på vilken de
skrevo namnet på den döde.»

Det här omtalade bruket med att offra den kvinna, som
vill följa sin herre i döden, är icke nordiskt; åtminstone kän-
ner man intet sådant fall i Norden från historisk tid.
Däremot förekom det långt fram i tiden bland slaverna och
måste från dem ha upptagits av dessa här beskrivna nordiska
vikingar, som flyttat över till Ryssland.

Hur är det möjligt att bedöma forn-
sakernas ålder?

berättar till belysning av denna fråga följande öster-
ländska sägen.

Det var en gång i forntiden en arabisk vis, som gick för-
sänkt i djupa tankar på en karavanväg genom öknen. Vägen
var upptrampad av kameler, som burit köpmännens varor
lastade på sina ryggar, och den vise mannen gick i sina
betraktelser med huvudet sänkt och blicken mot marken.
Bäst han så strävade framåt, kommo några män löpande
mot honom under ivriga åtbörder, såsom om de sökte efter
någonting. När de hunno fram till honom, frågade de: »Har
du sett någon kamel?» I stället för svar frågade den vise:
» Var han halt på ena framfoten?» — »Ja.s — »Var han blind

EN av vårt lands populäraste föreläsare, Emil Svensén,
