56 FORNÅLDRARNA.

Det folk, som bebott Bornholm, anses ha tillhört den
folkvandringsstam, som kallas burgunder. I den äldsta
uppgift, vi ha om dem, nämnes visserligen ingenting om
deras samband med Bornholm; men det berättas, att de
då bodde i den del av Pommern, som ligger Bornholm
närmast. Vid mitten av 200-talet bryta de upp därifrån
och tåga till det land, som nu kallas Frankrike, där landska-
pet Bourgogne ännu bär namn efter dem. Bornholms ur-
sprungliga namn var också Burgundarholm: »Höglands-
holmen.

Nu veta vi genom romerska historieskrivares uppgifter
angående burgunderna, att de vid 200-talets mitt råkade i
så våldsamma strider med andra germanfolk, att de blevo
snästan alldeles förintade». Det oaktat äro de i början av
300-talet åter så kraftiga, att de kunna ingripa i världshän-
delserna, och skildras då som »ett folk, statt i utomordent-
ligt stark tillväxt genom ett ovanligt talrikt ungt manskap»2.
Detta kan ej förklaras på mer än ett sätt, och vi se här be-
kräftelsen på vad det samtida upphörandet av de Bornholmska
gravfälten ansetts betyda.

Så har en senare tids forskning med stor möda och mycken
skarpsynthet lyckats ur fornfynden utläsa visserligen spridda
men dock belysande drag om våra egna förfäders insals
i den väldiga folkrörelse, som ledde till att det romerska
världsväldet störtades och flere av våra dagars stormakter
grundlades. En ansenlig del av den blodförlust, som german-
folken ledo på slagfälten i mellersta och södra Europa, har
kunnat ersättas endast genom förstärkningar från »folkens
moderssköte», och även vårt land har sålunda lämnat sitt
bidrag till germanernas segrar.

Litteratur: Axel Kock, Är Skåne de germanska folkens urhem ?

(Historisk tidskrift för år 1905).

Knut Stjerna, Svear och Götar under folkvandrings-
tiden (Svenska fornminnesföreningens tidskrift för
år 1905).

Knut Stjerna, Bidrag till Bornholms befolknings-
historia under järnåldern (Antikvarisk tidskrift för
Sverige för år 1908).
