76 VIKINGATIDENS MÄNNISKOR.

Då han erhållit budskapet, att denne drunknat, gick han
upp i sitt sovrum, slog dörrslån för och lade sig där, fullt
besluten att avvakta döden. Ingen vågade störa honom.
När hans mest älskade dotter likväl till sist förmått honom
att draga dörrslån ifrån, fick hon honom också att avstå
från sin föresats och sjunga ut den stora sorgen i en äre-
dikt över sonen, så djup och sann, att den hör till det,
som i ord lever genom tiderna. Det heter bland annat däri:

» För min ätt det lider
nu till slut av dagen,
lik en stam i skogen,
skalad, tordönsslagen.
Mod har mannen föga,
rymt har glädjeruset,
när han bär en älskad
frändes lik ur huset.

Mig har havet rånat,
mycket från mig rivit,
när till sälla salar

han revs bort ur livet.
Han var sköld för ätten,
värn ikring dess ära;
tungt det är att tälja
fall av fränder kära.

Väl jag själver vet det,
att i sonen bodde

ämnet till en kämpe;
det Jåg gott och grodde,
skulle vuxit väldigt,

om han frisk fått frodas,
tills han stått i härmäns
led, de vapengodas.

Mest av allt han let till
vad hans fader sade,

fast allt folket andra

ord i örat lade,

halp mig här i hemmet,
höll mig uppe händigt --
det var han, som stödde
all min styrka ständigt.

Ej i mannalagen
mer jag har min gamman,
om ock männen Kunde
