NORDMANNALIV. 7

hålla frid tillsamman:
ty min makas gosse
fick till gudar fara
att däruppe leta
efter fränders skara.

Oblid är mig Oden,

lägger tyngd, som trycker
hårt på mina skuldror,
stöden undan rycker.
Under kval, dem långa
leda nätter vålla,

kan jag ej mitt gamla
huvud upprätt hålla.

Ty den tanken tynger,
att till gudars gårdar
Oden hov den milde,
som nu minnet vårdar.
Ut från mig han växte,
ättens gren den ranke,
vård fick vacker vidja
städs i moders tanke.

Utan stöd i stormen
inför alla står jag,
utan fagert följe
gammal gubbe går jag.>

Ett annat drag av faderssorg framställer Håvardssagan.

Den gamle skröplige Håvard suckade så djupt, att det
skalv i dem alla, som hörde det, när underrättelse kom, att
hans ståtlige son fallit för den mäktige, hårdhjärtade höv-
dingen Torbjörn. Också han lade sig till sängs i tyst, djup
undergivenhet. Han låg så i fulla toly månader, till dess
hans hustru förmådde honom att stiga upp och vackla bort
iill dråparen Torbjörns gård för att av honom bedja om
böter för sonen. Hånande svarade Torbjörn, att som bot
skulle han få ett utgammalt, grått och sårigt ök, som länge
legat och vältrat sig ute i gärdet, men som nu dock kunde
stå på benen.

Håvard gick hem och låg i nya tolv månader — säkert
med sonen i tankarna.

Ånyo förmådde hustrun honom att stiga upp för att på
tinget söka få ut böterna av Torbjörn. Mäktiga män bistodo
