80 VIKINGATIDENS MÄNNISKOR.

Nyckel av brons, som tro-
ligen burits av en kvinna.

rade av hennes höviskhet och skön-
het, klingar ej skrattet fägnesamt.
Man har sett henne under gästabudet
ivrigt samtala med sin dolske, ondsinte
fostrare, om vilken det säges, att han
visst icke bättrat hennes sinne: skratten
låta olycksbådande!

Vänligheten varar heller icke länge.
Snart lyckas hon att med bitande håns-
ord få Torvald så vred, att han slår
henne ett slag i ansiktet. Sedan sitter
hon ensam ute på gården och är sorgsen.

Då kommer hennes fostrare till och
ser, att hon är slagen i ansiktet. Han
frågar:

» Vi är du så illa medfaren?»

»Det har husbonden min vållats, sä-
ger hon, »och du skulle ej varit så långt
borta, om du eljest brytt dig om, hur
det går mig.o

»Jag visste det ju ej», säger han, »men
lika fullt skall jag hämnas det slaget.s

Och strax därefter faller mannen för
fostrarens yxa.

När denne sedan kommer hem och
håller upp sitt blodiga vapen, utropar
Hallgerd, där hon står utanför huset:

»Blodig är din yxa, vad har du gjort?»

oSlikt har jag gjort», svarar han,
»att du kommer att giftas bort en gång
till.o

»Då säger du mig Torvalds död», ut-
brister hon glad.

För faderns tilltag att gifta bort
henne utan att fråga efter hennes egen
vilja har hon sålunda tagit ut hämnd
genom dråpet på den man, han givit
henne. Den olyckan var det, som hen-
nes kalla skratt bebådade.

Som husfru till den tappre, högsinte
