TRÄLEN. 89

kommer det någon, som ser ut, som om han ville dig ont, så

skall du strax löpa till skogs.»

- »Det var», heter det i sagan, »lika ställt med den trälens vett
som med hans mod, ty han ägde intetdera.»

Så gick Gisle och höll i tömmarna, och den lika reslige
Tord satt och tog sig dråplig ut i släden. »Han bröstade sig
mycket och tyckte sig vara ståtligt utstyrd.»

Men snart kommo Gisles fiender ridande efter dem; och
när Tord hörde hästarnas starka trav, gick det som Gisle
förmodat — »han tog ett väldigt hopp ur släden och sprang
I väg åt skogen tillb. Förföljarne trodde naturligtvis, att det
var Gisle själv, och satte i fyrsprång efter honom, ropande
åt honom. Men han teg blott och sprang, tills han träffades
av ett spjut, som borrade sig in i hans skuldror, och han föll
i sin vackra, blå kappa. Själv kom Gisle i trälkåpan undan

med livet.
x

I en annan saga berältas om en träl, som hette Egil den
starke. »Han tyckte illa om sin levnadslott», heter det, »enär
han var en träb, och ofta bad han sin husbonde och dennes
söner, att de måtte giva honom friheten för någon god tjänst,
han kunde göra dem.

Så gick han längs den ensliga fjorden en kväll för att se
efter sina får. När skymningen tog till, såg han en örn
komma flygande över vattnet. En stor och stark hund följde
med Egil. Örnen slog ned på djuret, tog det i sina klor,
flög med det tillbaka över fjorden och försvann under fjäl-
len. Då trälen Egil kom hem till gården och berättade,
vad som tilldragit sig, sade man där, att detta varslade ny-
heter.

Kort därefter förespeglade husbondens söner den frihets-
lystne Egil, att han skulle bli löst ur träldomen, om han
ville draga bort till en lekplats där i närheten och fälla några
av deras fiender, Bredvikingarne — de höllo nämligen där
som bäst på med sitt bollspel. Han fick noggrant besked,
hur han i allt skulle bete sig, ty en träl tilltrodde man ej gärna
någon egen tanke.

Sedan drog han åstad och gömde sig i en bergsklyfta, som
utmynnade ovanför Bredvikingarnes lekstuga nere på fältet.
