94 VIKINGATIDENS MÄNNISKOR.

fynd. De visa, att på 500-talet blev guldrikedomen påfal-
lande stor i bygderna norr om Mälaren, där man däremot
knappt hittat något enda praktföremål från tiden före år
500. Å andra sidan börja nu fornsaker av den typ, som
kännetecknar svearnes egendomliga kultur, att tränga söderut
till Götaland. På 500-talet är det alltså, som det svenska
riket skapas, med blod och järn».

Enligt sägnen, bevarad av islänningen Snorre Sturlason,
den store berättaren och samlaren av historiska sagor,
var det Uppsala-konungen Ingjald av den frejdade Yng-
linga-ätten, som genomförde enhetsverket. Han skulle ha
inbjudit flere konungar, härskare över var sin landsända, att
fira arvöl efter hans fader. Gästabudet var präktigt. Det
var bruk vid sådana fester, att innan arvtagaren intog hus-
faderns plats i högsätet, skulle han med ett dryckeskärl i
hand göra ett löfte om någon bragd och sedan dricka i botten.
Ingjald stod upp, höjde dryckeshornet och lovade att för-
dubbla sitt rikes område åt vart väderstreck eller ock sätta
livet till. Det löftet uppfyllde han på ett sätt, som gästerna
ej anat. Om kvällen, när de voro druckna, satte han eld på
det hus, vari småkonungarne vistades; och dem, som ej inne-
brändes, lät han hugga ned. På detta och liknande sätt skall
han ha bragt om livet inalles tolv småkonungar, »svikande
dem alla under fred; därav fick han namnet Illrådes.

Sagan bär redan genom sitt innehåll en prägel av osanno-
likhet över sig. En sådan mordbrännare på tronen skulle
icke ha blivit tåld av svenske män. Gästfrihetens lag var
för de gamla nordborna heligare än något annat. Till och
med den man, som dräpt ens egen fader eller broder, var man
skyldig att skydda och hjälpa, blott han kommit in under
ens tak. En konung, som begått så skändliga brott mot
denna helgade lag, skulle av våra förfäder ha blivit utan
krus vräkt från riket.

Även andra omständigheter tala mot sagans trovärdig-
het. Snorre Sturlasson nedskrev den i början av 1200-talet,
alltså mer än ett halvt årtusende efter de händelser, den
skildrar. Dess historiska värde kan redan därför icke vara
stort, och detta minskas ytterligare därigenom, att sagan
är byggd på en mot Uppsalakonungen fientlig tradition,
som Snorre inhämtat vid besök hos sina vänner i Västergöt-
