96 VIKINGATIDENS MÄNNISKOR.

med förtjusning till guda- och hjältesånger och berättelser
om framstående nordmän; och slutligen blevo sånger och
sägner upptecknade. Så ha vi islänningarne att tacka för
att t. ex. de härliga Eddasångerna räddades. Flere av dessa
sånger och sägner behandla händelser från vårt land. Men
där blev minnet av dem utplånat, när kristendomen kom in.
På Island vållade däremot trosskiftet ingen sådan genomgri-
pande omvälvning, utan där växte det nya lugnt och stilla
in i det gamla.

De isländska ättsagorna ge oss de yppersta bilder av de
gamla nordbornas liv och kynne. Mycket av det vi veta om
de nordiska ländernas äldre historia ha vi från berättelser,
skrivna på Island. Den berömdaste historieskrivaren är
Snorre Sturlasson, som författat en mängd — dock
norsk-isländskt färglagda —  <berättelser om  nordiska
konungar. Han dog år 1241.

Så blev denna avkrok av världen en oersättlig skattkam-
mare för kännedomen om Nordens forntid. Utan den is-
ländska litteraturen skulle vi blott kunnat leta fram ett och
annat drag ur livet under dessa tider, men allt det som gör
den tidens människor till levande gestalter med kött och
blod — allt detta hade vi måst försaka.

En islänning upptäckte på äventyrsfärd Grönland. På
dess västkust slogo isländska nybyggare sig ned, och deras
efterkommande höllo sig kvar där ända till på 1400-talet, då
de dukade under för eskimåernas anfall.

År 1000 blev en av dessa isländska nybyggare vinddriven
åt sydväst till ett land, som hade stora skogar, och där säd
och vin växte vilt. Därför kallade nordmännen det Vinland.
Det var östra kusten av Nordamerika, vilken världsdel nu
för första gången beträddes av européer. Närmare angivet
synes Vinland ha varit halvön Nova Scotia, där vildvin
fanns vid de europeiska nybyggarnes ankomst dit på 1600-
talet och växer ännu i våra dagar. Den säd, som nordmännen
funno här, var troligen vilt ris, vilket förekommer litet var-
städes vid vattendragen i Nordamerika. De infödingar, med
vilka de kraftiga nordborna här kommo i beröring, före-
föllo dem vara så ynkliga och skrala, att de kallade dem
»skrälingars. De voro enligt sagan om denna färd »>små men
av ondskefullt utseende och hade styggt hår på huvudet,
