126 EDDANS HJÄLTESÅNGER.

De stego ur sadlarna
vid salens gavel,
gingo därifrån in

och upp längs salen;
de sågo på bast
bundna ringar,

sju hundra av alla,
som husbonden ägde.

De togo dem av,

och de trädde dem på,
förutom en,

som de av läto bliva.

Hem vände från jakten
väderbitne skytten,
Volund, vandrande

en väg så lång.

Han gick att av bruna
björnhonan steka.
Snart den torra

tallens ris,

den vindtorra veden,
för Volund brann.

På huden av björnen

satt härskaren över alfer,
räknade ringarna —

rövad var en.

Han tänkte, att den lånats
av Loddvers dotter,
Allvitr den unga,

att hon åter kommit.

Han satt så länge,
att han somnade —
i ve och vånda

han vaknade åter,
kände bojor tunga
bundna på händerna
och på fötterna

en fjätter spänd.

Nidud förde sin fånge med sig till kungsgården. Där gav
han sin dotter Bodvild den ring, som han tagit av bastet.
Själv tog han ett kostligt svärd, som Volund smitt åt sig.
Men när Niduds illsluga drottning fick se den fångne, viskade
hon:
