SAGAN OM VOLUND. 127

»Fredlig är ej han,

som föres ur skogen.
Hans tänder synas,

då svärdet visas honom
och den ring, som Bodvild
bär, han varsnar;
ögonen likna

den lömske ormens.
Skären sönder

hans senors styrka

och sätten honom sedan
i Sävarstadl

Skedde så, som drottningen sagt. Man skar av Volunds
senor i knävecken och satte honom på holmen Sävarstad.
Där förfärdigade han allehanda dyrbarheter åt konungen.
Ingen människa tordes gå till honom utom konungen allena.

Volund sade:

»Jag ser på Nidud

ett svärd vid bältet,
som jag vässat har

så väl jag kunnat,

och vilket jag härdade,
som helst jag ville.
Borta från mig bäres
denna blixtrande klinga;
jag ser den ej buren
till smedjan åt Volund.

Nu bär Bodvild
min bruds

röda ringar

— rånet ej bötas.»

Men hämndetankar grodde inom fången. Nidud ägde
utom dottern Bodvild två söner. Dessa smögo sig en dag ned
till sjön, togo en båt och satte över till Sävarstad för att få
se på alla smyckena i Volunds smedja. Så var tillfället
kommet för denne att hämnas.

Gossarnas huvud

högg han av

och lade benen

under blåsbälgens vattengrop,
men huvudskålarna,

som under håret voro,

svepte han i silver

och sände till Nidud.
