SIGURD FAFNESBANE. 133

om själv han åte
skimrande hjärtat.»

Den andra fågeln sade:
»Där ligger Regin

och ränker smider,

med list vill svika,

den som litar på honom.»

Den tredje fågeln sade:

»Ett huvud kortare gråhårig

gubbe han låte

fara hädan till Hel!

Allt guld han kan

då ensam råda,

den mängd, som under Fafne fanns.

Då sade Sigurd:

»Ej råde så hårt öde,
att Regin skall

namn av min bane bära,
ty båda bröderna

i brådkastet skola

fara hädan till Hel.»

Därmed lyfte han sitt svärd och högg huvudet av Regin samt
åt själv upp Fafnes hjärta. Sedan följde han ormens spår
till dennes bo och fann där övermåttan mycket guld, så att
han därmed kunde fylla tvenne kistor. Dem klövjade han
på sin goda häst Grane, som var av Sleipners blod. Men
hästen ville icke gå från stället, förrän Sigurd själv steg på
ryggen på honom.

Sigurd Fafnesbane och Brynhild.

Sigurd red nu upp på Hindarfjället. Där såg han ett stort
ljus, som om eld brunne, och det sken därav upp till htmmeln.
Men när han kom dit, stod där en sköldborg och upp ur den
en fana. Sigurd gick in 1i sköldborgen. Där låg en man och
sov I full rustning. Han tog först hjälmen av huvudet på
honom. Då såg han, att det var en kvinna. Brynjan satt
hårt, som om hon vore fastväxt. Då ristade han med Gram
upp hela brynjan från halsöppningen ned igenom. Därpå
tog han brynjan av henne. Då vaknade hon och satte sig
upp, fick se Sigurd och sade:
