136 EDDANS HJÄLTESÅNGER.

Därmed lämnade hon till den förmente Gunnar Andvares
ring, som Sigurd en gång hade givit henne. Och Sigurd gav
henne en annan ring, som också tillhört Fafnes skatter.
Men Sigurd kände ej igen Brynhild, ej heller Andvares ring.

Sigurd red nu åter genom elden till sin vän Gunnar och
mälde honom, att han var Brynhilds trolovade brudgum.
Och Gunnar och Sigurd återtogo sina egna utseenden och
redo därefter hem.

Drottning Grimhild ställde nu till ett ståtligt bröllopsgille
för sin son Gunnar och hans brud. Under de dagarna fick
Sigurd äntligen sitt minne tillbaka. Han kände nu igen Bryn-
hild och kom ihåg sin kärlek till henne samt de eder, de
hade svurit varandra. En djup sorg över det som skett
slog då rot 1I Sigurds hjärta, men ej med någon talade han
därom.

Brynhilds sorg.

Brynhild och Gudrun, Sigurds maka, kommo en dag 1 gräl
med varandra om vilkendera av deras män som var ypperst.
Därunder omtalade Gudrun för Brynhild, att det var Sigurd
och ej Gunnar, som hade ridit genom elden till hennes borg.

Brynhild ville till en början ej tro, att detta var sant.
Men när Gudrun visade henne Andvares ring, som Sigurd
hade fått av Brynhild, då han var i Gunnars skepnad, kunde
denna ej längre tvivla. Blek som en död gick hon till sin kam-
mare och talade ej med någon den kvällen.

Nästa dag låg Brynhild till sängs, och man sade till Gun-
nar, att hon var sjuk. Han gick då till henne och frågade,
vad hon ville att han skulle göra för henne. Men Brynhild
svarade ej ett ord utan låg där länge med slutna ögon, som om
hon varit död.

Slutligen öppnade hon dock ögonen, såg strängt på Gunnar
och berättade honom under häftiga tårar, att hon fått veta,
hur man hade bedragit henne. Hon visste nu, sade hon,
att det var Sigurd, den ende hon älskat, som hade ridit genom
elden till hennes borg. Och hon ansåg sig själv som en men-
ederska, därför att hon hade svikit honom och äktat en annan
man.

I bittra ord anklagade hon därefter Gunnars mor, som
med sina trollkonster hade vållat hennes olycka. Hon utstötte
