SIGURD FAFNESBANE. 139

Gudrun suckade,

men Sigurd gav upp andan.
Så hårt hon slog

med händerna sina,

att genljud bägarna

giva i vrån

och gässen på gården

gällt kacklade.

Hon snyftade icke
eller slog med händerna,
ej heller klagade

som andra kvinnor.
Visa jarlar

gingo fram,

som henne manade

så hårdsint ej vara;
dock icke Gudrun
gråta kunde,

var så djupt bedrövad,
att hjärtat ville brista.

Där sutto högborna
hustrur till jarlar,
guldsmyckade,
framför Gudrun.
Sin egen sorg

sade envar av dem,
den bittraste,

hon burit hade.

Dock icke Gudrun
gråta kunde;

så bedrövad hon var
för sin döde make
och stel av kval

vid konungens lik.

Då fann en av kvinnorna medlet att upplösa hennes sorg I
tårar. Hon kastade undan lakanet, som höljde den käres

kropp.
En enda gång
såg Gudrun på honom,
såg furstens hår,
fläckat av blod,
den blixtrande blicken
brusten i döden,
hjärtats borg av svärdet
genomskuren.
