SIGURD FAFNESBANE. 141

Länge kunde dock ej Brynhild dölja den sorg, som hon
kände. Häftigt gråtande förebrådde hon Gunnar hans svek
mot Sigurd och förklarade, att nu ville hon dö med den man
hon älskat.

Hon stötte bort sin make och alla andra, som närmade sig
henne, och sade, att hennes beslut att dö var orubbligt.

Brynhild framtog nu sitt guld och andra dyrbarheter och
bjöd de kringstående att därav taga så mycket de önskade.
Därefter drog hon gullbrynjan på, grep sitt svärd och stack
det med kraft i sin vänstra sida.

Därvid sjönk Brynhild ned på sin bädd, men länge talade
hon ännu med Gunnar.

När hon kände, att döden nalkades, slutade hon sitt tal
med dessa ord:

»En enda bör

jag dig bedja vill;
i världen den sista
den vara skall.
Låt bygga så brett
bål på slätten,

att rum åt oss alla
rikligt bliver,

åt oss, som med Sigurd
sökte döden!

Må på andra sidan
om Sigurd brännas
mina svenner,

med smycken pryddal»

Allt skedde så, som Brynhild hade begärt. Ett väldigt bål
upprestes, och där ovanpå lades Sigurd Fafnesbanes lik samt
hans tre vintrar gamle son, som Brynhild också låtit dräpa.
Guttorm blev även lagd på bålet samt slutligen Brynhild
vid Sigurds sida.

& J
x

Att den vitt utbredda sagan om Sigurd Fafnesbane varit
omtyckt även I Sverlge kan man se därav, att bilder därur
finnas inristade på två runhällar I västra Södermanland.

Litteratur: Sämunds Edda översatt av Erik Brate. Häft. kr. 6: —;
inb. kr. 7: 50.
