148 VIKINGASAGOR.

Det svartnar för ögat,
jag ser ej att gå.
Skar mig i hjärtat
Angantyrs svärd

med vassa udden,
härdad i etter.»>

Orvar Odd sade: »Här skulle vi ha vunnit en härlig seger,
om jag fått råda. Illa hava dina råd lyckats denna gång.
Jag har nu fått den svåraste skada jag kan lida i livet.»

»sEnvar skall en gång dö», var Hjalmars svar. »Nu skall
du sätta dig ned, och så vill jag kväda en sång, som du skall
föra hem till Sverige.» Därpå kvad Hjalmar:

»Bär nu till kungssal
brynjan och hjälmen,
dem du för alla

där skall visa.
Hugen lär välvas
hos konungadottern,
när brynjan hon ser
för bröstet huggen.

Drag mig av handen
guldringen röda;

giv den min unga
Ingeborg åter!

Han skall hos henne
hugfästa sorgen,

när hon mig aldrig
mera skall seb

Så dog Hjalmar den hugstore. Orvar Odd begrov sina
fallna fiender på Samsö och uppkastade minneshögar över
dem. Men Hjalmars lik lade han på skeppet och förde
till Uppsala. Där gick han in till Ingeborg, som satt och
sömmade en mantel åt Hjalmar. Han framförde Hjalmars
sista hälsning och gav henne ringen. Ingeborg tog emot den,
såg på det kära minnet utan att yttra ett ord och dignade
död ned. De båda älskande fingo vila i samma gravhög,
och än I.dag lever sagan om deras trogna kärlek i folkets
minne.
