154 VIKINGASAGOR.

att det gick I stycken. Vitsärk, som höll en spelbricka I han-
den, kramade denna så hårt, att blodet sprang ut under
var nagel. Sigurd skavde sina naglar med en kniv och lyss-
nade så noga på sändemännens ord, att den trängde ända in
till benet, innan han märkte det; men det brydde han sig ej
om. Ivars hy var än blå, än blek, än röd, under det att han
hörde på, vad sändemännen förtäljde. Vitsärk ville genast
börja hämnden med att dräpa sändemännen, men Ivar för-
bjöd det och lät dem fara i frid.

Då man berättade för Ella, hur bröderna betett sig, sade
denne: »Intet gott lär någon av dem tänka, men mest ha vi
att frukta av Ivar.» Däruti syntes han dock ha misstagit
sig, ty då de andra bröderna genast ville företaga ett här-
nadståg till England, satte sig Ivar däremot och sade sig
vilja taga bot för sin fader. Hans bröder voro emellertid
hämdlystna och drogo åstad med en otillräcklig styrka,
varför de blevo slagna av Ella.

Ivar hade varit med dem men ej deltagit 1I striden. Han
for nu till Ella och erbjöd förlikning. Då fick han i bot för
sin fader ett stycke jord. Där byggde han sig en borg. Sedan
vann han genom klokhet och givmildhet de förnämsta av
Ellas stormän på sin sida. Därpå sände han hemligen bud
till sina bröder, att de skulle anfalla konungen. De förstodo
då Ivars list och gjorde, som han föreslog. Ella fick blott
ringa manskap tillsammans, och striden slutade så, att hans
här flydde och han själv blev tagen till fånga. Därefter
läto Ragnar Lodbroks söner rista blodörn på hans rygg till
straff för den grymma död, som deras fader fått lida.
