162 ISLÄNDSKA ÄTTSAGOR.

Sedan gick Egil bort till sin plats, satte sig ned och bad
om något att dricka.

Årmod sprang upp och störtade ut.

Egil drack ännu en stund, och vart horn, som räcktes
honom, vart tomt. Ringa var glädjen i hallen, om ock några
ännu rörde vid hornen.

Till sist stod Egil upp med sina män. De togo sina vapen ned
från väggarna, där de hängt dem upp. Så gingo de till korn-
ladan, vari deras hästar stodo, lade sig ned i halmen och
somnade in.

Så snart det dagades, stod Egil upp. Han gick med sina
följesmän hän till gården för att träffa Årmod. När de voro
vid huset, vari bonden sov med husfru och dotter, stötte Egil
upp dörren och trädde bort till hans säng. Han drog sitt
svärd, grep Årmod i skägget och ryckte honom fram på
sängkanten. Husfrun och dottern sprungo upp och bådo
Egil icke dräpa Årmod. Egil sade då, att han för deras skull
hölle inne med hugget, fastän han ej bort nöjas med mindre
än hans liv.

Därefter skar Egil hans skägg av vid hakan och krökte
fingret in I ögat, så att det föll ut på kinden. Sedan gick
han ut till sina följesmän. Så drogo de sina färde.

Egils ålderdom och död.

Egil Skalle-Grimsson gick mot sina nittio år. Rask kunde
han kallas; blott synen hade han mist. Han bodde nu på
gården Mossfäll hos sin brorsdotter Tordis och hennes man,
Grim. Om sommaren, när tingstid kom, bad Egil Grim att
få rida med till tinget. Grim drog på svaret. Han förtalte
sedan sin husfru Tordis, vad Egil bett om. »Jag vilb, sade
han, »att du söker få veta, vad han menar med denna önskan.»

Tordis gick hän och talade med Egil — det var numera
hans största gamman att språka med henne. Hon sporde:
sÄr det sant, farbroder, att du vill rida till tings? Jag vill
att du sade mig, vad du ämnar därmed?»

»Jag skall säga dig», svarade han, »vad jag ärnat. Jag har
tänkt att taga med mig de två kistorna, konung Ethelstan i
England en gång gav mig, de där bägge äro fyllda med
engelskt silver. Dem vill jag låta bära till lagberget, när
mest folk är samlat där. Jag skall så ut silvret, och det tyckes
