166 ISLÄNDSKA ÄTTSAGOR.

var. Hon hette Hallgerd, Höskulds dotter. Frimodligt
talade hon honom till och bad honom förtälja om sina färder.
Och då han sagt, att han ej skulle neka henne det, satte de
sig ned och talade samman. Hon satt där i röd och rikt sirad
kjortel. Över sig hade hon en vid scharlakanskappa, gull-
brämad ned i flikarna. Håret vällde stort och fagert ned på
bröstet. Gunnar bar en praktdräkt, som Danmarks konung
givit honom, och han hade om sin arm en gullring, skänkt av
Håkon jarl i Norge. Så sutto de och talade länge högt sam-
man. Till sist sporde han, om hon vore ogift. Hon jakade.

sOch vem som helst dristar ej att gilja till mig», tillade
hon.

»Tyckes dig då intet gifte gott nog?»

»Jo visst>, svarade hon, omen nog är jag granntyckt.»

»Vad skulle du svara, om jag begärde dig?»

»Det har du visst ej i sinne», säger hon.

»Jo vissb, svarar han.

sHar du lust därtilb, säger hon, »så sök min faderl»

Så slutade de sitt samtal.

Gunnar begav sig slrax till Höskuld och begärde hans
dotter till äkta. En hennes frände, som var närvarande, var-
nade Gunnar. »Akta dig, Gunnar», sade han, »kvinnan har
ett hårt och dolskt sinneb Två gånger förut hade nämligen
Hallgerd varit gifl och båda gångerna vållat sin makes död.
Men Gunnar ville ej lyssna till några varningar. Brudköpet
uppgjordes, och Gunnar gjorde själv bröllopet på sin gård.

När Gunnar kom för att bjuda sin bäste vän, den kloke
Nial, till brudgillet, vart denne djupt bedrövad. »Stora
olyckor kommer detta gifte att vålla dig», menade han, »ty
Hallgerd är en led kvinna.»

»Hon skall dock aldrig lyckas att slita vårt vänskapsband»>,
sade Gunnar. »Ej mycket kommer att fattas däris, menade
Nial.

Nial kom dock till bröllopet, som firades med stor ståt.

Besöket på Bergtorsvall.

Gunnars vän Nial bodde å Bergtorsvall på Island. Han
var mycket rik och vän att se men hade intet skägg. I lag-
kunskap var ingen hans like. Dessutom var han klok och
