UR NIALS SAGA. 169

Gunnar lät icke ett ord undfalla sig. Han for hem till
Lidarände och stannade hemma vintern igenom.

Kvinnornas hämnd.

När sommaren kom, for Gunnar som vanligt till tinget.
Men innan han reste, sade han till Hallgerd: »Var nu foglig,
Hallgerd, medan jag är borta, och visa ingen ondska mot
mina vännerl

yTrollen tage dina vänner!s sade Hallgerd.

Nial och hans söner reste också till tinget, men Bergtora
satt hemma och styrde gården.

Knappast voro männen resta, förrän oenighet utbröt
mellan Hallgerd och Berglora.

Nial och Gunnar ägde en skog tillsammans nära Lidarände.
Dit skickade Bergtora en huskarl vid namn Svart för att
hugga ved, som vanligt var.

När Hallgerd sporde detta, blev hon vred och sade, att
Bergtora ville råna henne. »Men inte skall den mannen
hugga mer, det lovar jag», utbröt hon.

Därpå skickade hon ut en träl vid namn Kol att döda Svart.

När Kol återkom och mälde Hallgerd, att Svart var dö-
dad, vart kvinnan glad och sände genast till tinget en man,
som underrättade Gunnar om dråpet.

Gunnar sade intet om saken i budets närvaro. Men när
han kom hem, gav han Hallgerd stränga ord för vad som hänt.

Nial hade ej begärt mer än tolv ören i mansbot för Svart.
»Det silvret skall snart utbetalas igen i mansbot för Kob, hade
Bergtora sagt, då hon såg silvret. Och så blev det.

När Nial och hans söner nästa sommar redo till tings, tog
Nial med sig en penningpung. Hans son Skarpheden sporde:
»Vad är det för mynt, fader?» — »Det är silvret>, sade Nial,
»som Gunnar gäldade mig för vår huskarl förra sommaren.» —
»Del kan allt vara gott till något», sade Skarpheden och log
menande.

Medan männen voro på tinget, sände Bergtora en huskarl
vid namn Atle att döda Kol.

»Dig återstår vad mest kostar på — att dö», sade Atle och
rände honom spjutet i midjan. När Atle utfört dådet, red
han, till dess han fann Hallgerds arbetsfolk.
