176 ISLÄNDSKA ÄTTSAGOR.

sUsel är jag väb, sade Melkolv, »men tjuv har jag aldrig
varit.»

»Om du ej lyder, så dräper jag dig», sade Hallgerd. Mel-
kolv måste då begiva sig av till Kyrkeby.

Han bröt sig in I fatburen, tog maten och brände därefter
upp huset, för att stölden ej skulle bliva upptäckt.

Vid hemkomsten blev Gunnar trakterad med både ost och
smör.

»Varifrån är denna kostbara mat kommen?» sporde Gunnar.

»Från slikt ställes, svarade hon, »att du väl kan äta den —
men eljes tillkommer det icke karlar att lägga sig I matlag-
ningen.

»illa är det, om jag är tjuvgömmare,, utbrast Gunnar och
gav henne en örfil.

»Det slaget skall jag minnas och en gång löna dig för»,
sade Hallgerd.

Med ett följe av elva män begav sig Gunnar till Otkel och
erbjöd sig erlägga dubbla böter för den skada, som skett.
Men Otkels vän, den illvillige Skamkel rådde denne att
svara nej härtill.

I stället stämde Otkel Gunnar och Hallgerd för tjuvnad.

En tid därefter red Gunnar till sin vän Nial och omtalade
för honom vad som hänt.

»Låt det ej gå dig till sinness, sade Nial, »ty detta skall
varda dig till den största heder, innan detta ting lyktar. Alla
skola vi följa dig med råd och dåd.s

Gunnar tackade och red hem. På tinget erbjöd sig Gunnar
att betala värdet av det brända huset och maten. »Vidare»,
sade han, »överlåter jag åt Otkel trälen Melkolv, ty öron
passa bäst, där de vuxit. Men eftersom Otkel genom stäm-
ningen vållat mig hån och nesa, yrkar jag, att han må
böta lika mycket, som fatburen och maten äro värda.»

Domen föll så, att Otkel måste låta sig nöja med detta
anbud. Men ej skildes han och Gunnar som vänner.

Otkels ritt.

Fram på våren gick Gunnar en dag och sådde på sin åker.
Han såg då, att Otlkel, Skamkel och några andra män kommo
ridande på vägen.
