180 ISLÄNDSKA ÄTTSAGOR.

Han gick ut, och hans bröder Kolskägg och Hjort följde honom.
De hälsade vänligt de komna och sporde, varthän de ärnade sig.

sIcke längre än hits, svarade de. »Oss är sagt, att du har
en god hingst. Vi vilja bjuda dig strid.»

»Mycket kan man ej säga om min hingst,, svarade Gunnar;
»den är ung och helt oprövad.»

»Du lovar väl dock att möta med den?» sade de. »Hilde-
gun höll före, att du gärna släppte till ditt djur.»

»Varför taladen I härom?» sporde Gunnar.

»Där voro män, som sade, att du ej skulle töras hetsa din
hingst mot vårs, svarade de.

» Väl törs jag», genmälte Gunnar, 2men jag skönjer ont i de
orden.»

»Skola vi räkna på», sade de, »att du kommer till hetsningen?»

»God månden I finna eder färds, sade Gunnar, »då I fån eder
vilja fram. Det vill jag dock bedja eder, att vi så hetsa
hästarna, att det sker folk till gamman och oss själva till
ingen förtret, samt att I skonen mig för all skymf. Men om I
handlen mot mig som mot andra, då skall jag låta slikt komma
över er, som kännes eder tungt att bära. Jag gäldar lika med
lika.»

De redo hem. Starkad sporde dem, hur det gått. De sva-
rade, att Gunnar låtit deras färd lyckas.

»Han lovade att hetsa sin hingst, och vi gjorde upp, när
striden skulle stå. Skönjas kunde det i allt, att han fann
sig oss underlägsen, och att han försökte slippa undan.»

»Ofta kan det varslas;, sade Hildegun, »att Gunnar är
svår att få I träta men hård att dragas med, då han ej kan
undgå den.»

Gunnar red till Nial och förtalde honom den utsatta hingst-
hetsningen och ordskiftet.

»Hur tänker du att striden ändas?» sporde Gunnar.

»Du skall vinna», sade Nial, »men härav skall dock komma
mången mans bane.»

»Min måhända också?» sporde Gunnar.

» Nej, icke härav», sade Nial, omen dina motståndsmän skola
minnas gammal och lägga till ny fiendskap, och du skall till
sist nödgas vända dig med kraft emot dem.»

Därpå red Gunnar hem.
+ e
