182 ISLÄNDSKA ÄTTSAGOR.

»Hugg ned djuret. Det skall ej leva med lytel»

Kolskägg högg huvudet av det. Då var Torger åter på
benen, tog sina vapen och ville åt Gunnar. Det förhindra-
des, och en stark trängsel uppstod.

Skarpheden yttrade: »Jag leds vid sådant stim; vida man-
ligare är det, då män slåss med vapen.»

Men Gunnar var lugn, så att en man kunde hålla honom,
och han sade ej ett hätskt ord. Nial menade, att man borde
förlikas och lysa fred, men Torger förklarade, att han varken
ville giva eller taga fred — hellre ville han se Gunnar död
för det slag han nyss fått.

Kolskägg inföll: »Hittills har Gunnar stått fastare, än att
han fallit för ett ord, och så gör han nog än.»

Nu red man från hästtinget, envar till sitt. Intet överfall
gjordes på Gunnar.

Andra striden vid Rangå.

En dag redo Gunnar och hans bröder, tre tillsammans,
hem från ett gästabud. Gunnar hade med sig spjutyxan
och svärdet. Kolskägg hade ett kortsvärd. Hjort var också
fullväpnad. En man, som hette Sigurd Svinhuvud hade
lovat Starkad och hans söner att speja på Gunnars färd.
Han förtalde dem nu om Gunnars ritt, »och aldrig», sade han,
»skall det falla sig lägligare än nu — han har blott tre i följe.»

»Hur många män behöva vi då i bakhållet?» sporde Starkad.

sFort blir han färdig med småkämpar, och rådligt är ej
att komma med färre än trettio man.»

» Var skola vi lägga försåtet?» frågade Starkad.

»Vid Knavaholar», svarade Sigurd. »Där kan man ej se
det, förrän man hunnit fram.»

»Far hän till Egils gårds, sade Starkad, »och säg att de
därifrån rusta sig, femton man starka. Vi skola härifrån rida
femton andra till Knavaholar.»

Torger sade till Hildegun:

»Denna hand skall visa dig Gunnar död i kväll.»

»Men jag gissar, svarade hon, »att du bär ditt huvud lågt
efter edert möte.»

Så foro far och söner, fyra tillsammans, jämte elva andra
till Knavaholar och bidade där.

Sigurd Svinhuvud kom till Egils gård.
