UR NIALS SAGA. 185

Då for norrmannen upp och var mycket vred. Han sprang
på Hjort, som hade dräpt två män, och högg honom framtill
djupt i bröstet, så att Hjort segnade död ned. Gunnar, som
såg detta, kastade sig raskt till hugg mot norrmannen och
skar honom av i midjan. Strax därefter slungade Gunnar
spjutyxan mot Bark, och den gick honom genom midjan ned
i marken. Kolskägg högg huvudet av Kols ene broder, och
Gunnar högg i armbågsvecket armen av den andre.

Då ropade Starkad: »Låtom oss flyl Det är ej med män
vi här stridal

Gunnar sade: »I insen allt, att det varder er till liten ära,
om man ej kan se på er, att I varit med i vapenleken.»

Han sprang på far och son och gav dem var sitt sår. Så
skildes de; och Gunnar hade sårat många av dem, som flydde.
Fjorton av hans fiender hade fallit i kampen.

Gunnar förde Hjort hem på sin sköld, och han höglades
på Lidarände. Många män sörjde honom, ty han var vänsäll.
Starkad kom också hem, och Hildegun ansade faderns och
broderns sår.

»Mycket skullen I vilja giva, om fejden med Gunnar kunde
göras ogjord», sade hon.

»Det skulle vis, svarade Starkad.

Gunnar blir dömd till landsflykt.

Länge dröjde det ej, förrän Gunnar blev utsatt för ett
nytt försåt, denna gång av Otkels och Starkads båda efter-
levande söner, som med en stor skara folk överföllo honom och
Kolskägg. Men även nu vunno bröderna seger. Otkels son
stupade jämte flera av sina män. På tinget dömdes Gunnar
att gälda stora penningböter samt att med sin broder Kol-
skägg lämna landet på tre år. I annat fall skulle de slagnes
fränder ha rätt att dräpa honom.

Nial uppmanade Gunnar att lyda domen samt sökte att
trösta honom i hans bedrövelse.

»Se nu väl till, stallbroder, att du håller denna förlikning, och
liksom din förra utlandsfärd var dig till mycken ära, skall
denna varda dig det ännu mer. Du skall komma hit åter
med mycken heder och varda en gammal man, och ingen skall
då försöka att här trampa på dig. Men om du icke far ut, så
