UR NIALS SAGA. 189

»Då skall jag minnas örfilem», sade hon. »Ej rör det mig, om
du värjer dig längre eller kortare.»

oLänge skall jag ej bedja dig», svarade Gunnar.

Ranveg sade: »»Illa ter du dig, Hallgerd, och din skam
skall länge minnas.»

Gunnar fortfor att värja sig väl och käckt och sårade åtta
andra så svårt, att mer än en låg nära döden. Omsider föll
han av trötthet. Då gåvo de honom många slora sår, men
han mäktade dock slita sig ifrån dem och än en stund försvara
sig. ”Till sist föll han dock för alltid.

Mången man sörjde hans död.

Nialssönernas utomlandsfärd.

En sommar foro Nials söner Grim och Helge från Island.
I en av Skottlands fjordar överföllos de av vikingar. De
värjde sig manligen men voro nära att övermannas. Då
syntes ute på havet några skepp närma sig. Å främsta skep-
pet stod en man vid masten. Han var klädd i silkeströja
och bar gyllene hjälm samt höll i handen ett guldbeslaget
spjut. Hans namn var Kåre. När han sport, att de överfallna
voro Nials söner, förenade han sig med dem mot vikingarne,
så att dessa efter en kort men het strid blevo slagna. Kåre
och Nials söner slöto sig därefter samman. När de en tid
härjat vida omkring, seglade de till Island. Käåre blev väl
mottagen av Nial och var hans gäst över vintern. På
våren friade han till dottern Helga, och en halv månad före
midsommar stod bröllopet. De nygifta bodde liksom Helgas
bröder kvar hos Nial.

Hildegun eggar Flose.

På gården Svinafjäll bodde en annan mäktig isländare
vid namn Flose. Hans brorsdotter Hildegun var en vän och
hugstor kvinna men grym och hård, när det gällde. Hennes
man, Höskuld, kom i tvist med Nials söner, och missämjan
ändades med Höskulds dråp. Detta dåd gick Nial mycket
till sinnes, och han spådde därav stor olycka.

Vid denna tid hade kristendomen kommit till Island,
och Nial och hans familj hörde till de första islänningar, som
antogo den nya tron.
