198 ISLÄNDSKA ÄTTSAGOR.

uppstod, och manfallet blev stort. Slutligen ingicks för-
likning. Domen lydde på höga böter och landsförvisning
för alla brandstiftarne. På denna förlikning gick dock ej
Kåre in. Han tog blodig hämnd på de flesta av mordbrän-
narne men försonades slutligen med Flose.

Kåres namn blev storligen frejdat, och han ansågs ej
hava sin like på hela Island.

Litteratur: Nials saga i svensk tolkning av A. U. Bååth. Häft.
kr 1

Sagoöns människonaturer.

värld, där »blivet är stormigt och viljekraften spänd,

där själarna äro starka och ha fritt spel. Ärelystna-
dens och hatets lidelser äro mäktiga, liksom kärleken och
tillgivenheten. Därför blir det trångt om armbågsrummet
på ön där långt ute i havet.

Men vad som glöder därinne 1 dessa människosjälar bryter
icke ut med ens. De kunna i år och dag gå omkring och knuffas
med varandra, dessa gestalter i sina tunga sälskinnspälsar
eller tjocka vadmalskläder de nöja sig hellre med att rynka
ögonbryn och skjuta fram underläppen, än de omaka sig med
att tala. På sin höjd ger man vid tillfälle ett stickord till
svar på ett hånfullt tillmäle, som ens dödsfiende mumlade
fram vid senaste tinget.

De ha svårt för att få tungan I gång, dessa tungförda barn
av de långa vintrarnas land. Korthugget och kyligt är deras
sätt att uttrycka sig: »Icke är det väb eller »Titt aktar min
broder andras ord mer än mina». Man avhåller sig från att
bestämt uttala sig: »Kan väl vara», sicke är det sannolikt»,
smycket kan ännu hända. Man liksom uppskjuter till lämp-
ligt tillfälle att besvara de avgörande frågor, som möta en.
Man vaktar sin tanke och väger sina ord — men man går
och väntar på tillfälle att handla.

Dessa människors sätt att uttrycka sig ändrar sig icke,
om de också ha döden för ögonen. När Skarpheden 1 det

DE ISLÄNDSKA ättsagorna låta oss blicka in I en
