SAGOÖNS MÄNNISKONATURER. 199

brinnande huset ser, att allt hopp är ute, säger han blott
lugnt och fåordigt: »Nu ser jag, varthän det bär.s

Men under all denna kyla och tungfördhet dölja sig dock
Nordens oroligaste och våldsammaste huvuden. När Viga-
Glum blivit hånad, går han hem och brister ut i skratt, men
han är alldeles vit i synen, och ur hans ögon rinna tårar,
stora som hagel. »Så kom det sedan ofta över honom, när
lust att dräpa växte upp i honomo, säger sagan. Detta hy-
steriska skratt, som verkar så ohyggligt hemlighetsfullt,
kommer ofta igen i sagorna så väl som i Eddan.

Självrådighet talar ur allt vad dessa ättsagornas
hjältar ta sig för. Självrådighet är deras högsta lust. Redan
som pojke är en sådan natur omöjlig att få bukt med. Han
'tål intet tvång, kan icke rätta sig efter någon annans vilja.
Han slår ihjäl sin kamrat, när han förlorar i en lek, eller en
träl, när denne misshagar honom. Grette, som sedan skulle
bli dömd fredlös på Island, han med det röda håret och det
breda fräkniga ansiktet, får vid tio års ålder höra av sin
fader, att han borde taga sig något för och ej gå som en odåga
i hemmet.

»sAtt arbeta är ej min sak», svarar Grette, »men du kan ju
säga, vad du vill att jag skall göra.»

»Du skall vakta mina gäss och mina gåsungar,, svarar
fadern.

Det arbetet synes Grette förnedrande, och han ides ej
driva de senfärdiga djuren framför sig: »han var icke den
man, att han kunde lämpa sig efter omständigheterna», sä-
ger sagan. Snart finner man gässen döda eller vingbrutna
runtomkring i markerna, men Grette ler blott och sjunger
en visa, att fastän gässen voro äldre än han, så fick han
dock bukt med dem.

Fadern blir vred och sätter honom till att om aftonen
gnida hans giktsjuka rygg vid elden. Men även det arbetet
synes honom omanligt, och så tar ban ullkardor och gnider
med, så att fadern i smärta och raseri springer upp och vill
ge honom ett kok stryk.

Slutligen blir han satt till att sköta hästarna. »Det är ett
manligt arbete», säger Grette.

»Men nu skall du göra, som jag säger digbh förklarar fadern.
»Jag har ett brokigt sto, som förstår sig på väder och vind.
