VIKINGATÅGEN, EN STOR FOLKVANDRING. 207

»Det blev rammel av åror,
det blev rassel av järn,
sköld slog mot sköld,
sjömännen rodde;

uti ilande fart

med ädlingarna gick
furstlens flotta

fjärran från land.

Så det lät,

när de långa kölarna

och Kolgas syster!
sammanstötte,

som om berg och bränning
sig bröto mot varandra.»

Samma känslor röra sig inom den hövding, som leder den
uppländska flottans färd. För trotsig är han för att böja sig
under Uppsalakonun-
gens herravälde. Han
vill ut på det vida hav
för att där vinna ära
och bli en mäktig sjö-
konung. Guld vill han
vinna, ej så mycket för
guldets egen skull som
för att kunna samla
kring sig än större ska-
ror av följesmän, ge-
nom vilka hans ära
skall ännu mer växa
— ty detta är högsta Vikingayxza av järn. Gottland. !/«.
målet för nordbons
åtrå. Till hövdingen ha slutit sig storbönder, som bemannat
fartyg med sina söner och huskarlar. Sådana sjörövarfärder
kallades vikingatåg. Namnet tror man ha kommit av att
sjörövarflottorna först höllo sig dolda i vikar bakom klip-
porna. Men när männen funno lägligt, bröto de fram under
vilt härskri, med de fruktade stridsyxorna i högsta hugg,
plundrade och dödade de förskräckta inbyggarne. Sedan
voro de lika hastigt försvunna med sitt byte.

+ LJ
»

1 Vågen.
