VIKINGATÅGEN, EN STOR FOLKVANDRING:. 209

Tack vare seden att högsätta avlidna sjökonungar 1I sina
drakskepp känna vi nu vikingaskeppens utseende. Ur stora
gravhögar vid Kristianiafjorden har man grävt fram två
väl bevarade vikingaskepp, som nu finnas i Kristiania uni-
versitets museum. Det ena drevs fram med 16 par väldiga
åror. Fartygets typ är egendomligt nog ungefär densamma
som de berömda nordlandsbåtarnas, de erkänt yppersta av
alla slags norska fartyg.

Från omkring 800 till 1000 e. Kr. pågå nästan oavbrutet
vikingatåg från Norden åt öster, söder och väster. De börja
naturligtvis icke med ett. De hade föregåtts av enstaka
plundringar. - Nordmännen blevo alltmer förtrogna med
vattnet, som ju av ålder var deras rätta element; deras vik-
tigaste samfärdsleder vVoro i Sverige och Norge vikarna,
floderna och sjöarna, i Danmark sunden. Därför vågade de
sig tidigt ut på handelstärder utmed kusterna och uppför
floderna i de närmast liggande länderna. Det blev då lätt
tvister mellan dessas inbyggare och nordmännen. Kort var
det mellan ord och handling denna tid. Och vid samman-
stötningar märkte nordborna snart sin överlägsenhet. När
de väl »fått blodad tand», funno de behag i att med vapen
vinna skatter. Så kommo de allt oftare och i större flockar.
Vikingatågen börja.

De taga fart i och med det att nordmännen lärde sig bygga
sina fartyg så, att dessa kunde bära segel. Då behövde de
ej längre försiktigt krypa utmed land utan kunde styra ut
på det öppna havet och på några få dagar nå främmande
länder, dit färden förr tagit månader. I ett slag hade av-
stånden till dessa lockande nejder minskats på ett sätt,
som erinrar om inrättandet av regelbunden ångbåtstrafik
över oceanen till Amerika på sin tid. I bägge fallen blev
följden en plötslig massutvandring.
