222 PÅ VIKINGATÅG.

till hans gemål. VWVid södra foten av Kaukasus låg också
mycket riktigt ett stort och mäktigt rike vid namn Geor-
gien, som på Ingvars tid styrdes av en drottning vid namn
Tamar. Om henne förtäljes det, att hon haft i sin tjänst
en flock av tre tusen nordiska väringar. Sannolikt är det
härav, som sagan om Ingvar Vidfarne bevarar ett förvirrat
minne.

Ganska många svenska runinskrifter berätta även om män,
som farit »i västerväg»,. Så läses t. ex. på en sörmländsk
runsten: »Gudvirs söner bevisade
sin käcke fader den sista tjäns-
ten. Han var västerut: i Eng-
land fick han andel i brandskat-
ten; borgar i Saxland stormade
han duktigt.o

På en annan runsten i samma
landskap är ristat:

»Alrik, son av Sigrid, reste ste-
nen efter sin fader Spjut,

som västerut
varit hade,
borg brutit,
borgmän slagit;
vikingafärder
väl han kände.>

Dryckeskärl av glas från vi- - z
kingatiden. Björkö. !/s. Den mängd anglosaxiska mynt,

som hittats i svensk jord, tyder
också på att många svenska krigare deltagit i härfärderna
till England.

Ytterligare vittnesbörd om svenska mäns vikingafärder
i västerväg giva en del runstenar på den lilla ön Man i Irländ-
ska sjön, och den ypperste runristaren bär det svenska eller,
rättare sagt, götiska namnet Gaut Björnson.

Annars var det mest norrmän och danskar, som gjorde
färder i västerväg, till kusterna av de hav, vilka begrän-
sade deras egna länder, nämligen Nordsjön och Atlanten.
Men ihågkommas må, att som danskar räknades denna tid
