I VÄSTERVÄG. 225

I Medelhavet och härjade. Från Afrika förde de med sig bl.
a. negrer som krigsbyte. Dem kallade nordborna »blåmän».

England blev till slut erövrat av den danske konungen
Sven Tveskägg. Hans son Knut, som för sin klokhet
och kraft kallades den store, gav det utmattade landet
fred med lagbunden ordning. Hans rike säges ha varit det
största, som någon nordisk konung behärskat. Det omfattade
ej blott England och Danmark utan även norra Tyskland och
Norge. Men det var endast Knuts kraft, som höll ihop riket,
och några få år efter hans död var det för alltid slut med dan-
skarnes herravälde i England, 1042.

I Frankrike kunde man till sist vara säker på att vart
år få se vikingaflottornas draksegel sticka upp vid synranden,
om icke förr, så vid tiden för vinskörden. För att få vara i fred
måste invånarne därför avstå en del av den söta och beru-
sande drycken, »vilken nordmännen längtade efter som björ-
nen efter honung». Långa vägar kunde de draga genom fiende-
land med största livsfara bara för att skaffa sig vin.

De vågade sig också på att angripa själva huvudstaden,
det starkt befästa Paris. Nästan hela staden låg i Seine på
en ö, från vilken ledde broar, befästa med torn, till båda
stränderna. Så långt stadens försvarare kunde speja från
tornen, sågo de floden betäckt av vikingaskepp. Två gånger
förut hade Frankrikes konung genom en ofantlig lösesumma
förmått sådana fruktade vikingaflockar att vända om. Nu
försöka stadens invånare göra kraftigt motstånd. Vikingarne
pröva på stormning. De sätta bräckjärn i tornens grundvalar
men få glödande strömmar av olja och beck över sig. Många
bli brända till döds, andra störta med brinnande hår och klä-
der ned i floden. Hela skurar av pilar flyga från fransmännens
bågar, stenar slungas av deras kastmaskiner och vålla stor
manspillan. Vikingarne måste slutligen upphäva belägringen.
Men hejdade blevo de icke för det. De släpade i stället sina
farkoster förbi staden över land, satte dem sedan 1 floden igen
och kommo in i det rikaste Frankrike, som låg värnlöst mot
deras plundringar.

Men Frankrikes konung hittade på ett bra sätt att befria

tt land från vikingabesök: han överlämnade kustlandet

d Seines mynning åt den väldige vikingahövdingen Gånge-
