Nordens apostel.

hade blivit ett förfärligt plågoris för inbyggarne iI mel-

lersta och södra Europa. De olyckliga människorna lågo
på knä i kyrkorna och bådo: »För nordmännens raseri bevara
oss, milde Herre Gudbs Dessa folk hade fått den kristna tron
från det romerska riket. Och det vart nu bland dem ett all-
mänt hopp, att Nordens vikingar skulle bli mildare till sinnes,
om de finge höra Jesu kärleksrika ord. Det fanns ock män,
som med glädje ville offra sitt liv för hedningarnes omvän-
delse. En sådan man var Anskar."'

Han var född i norra Frankrike. Mycket tidigt blev han
fader- och moderlös och kom i en klosterskola för att upp-
fostras. I början var han så ivrig med lekar och självsvål-
diga upptåg, att han skötte sig illa i skolan. Så fick han en
. natt i drömmen se en skara sköna, vitklädda kvinnor vandra
fram på en grön äng. En av dem var skönare än alla de andra
och hade en krona på huvudet. Han förstod, att det var Jung-
fru Maria. Bland de andra igenkände han sin moder. Jub-
lande glad ville han skynda i hennes famn. Men han kunde
fcke röra sig: han satt fast i dy, och ju mer han ansträngde sig,
desto djupare sjönk han. Då började han bittert gråta. "Men
Jungfru Maria talade till honom: »Vill du gärna komma till
din moder?» — »Ja», snyftade den lille. »Då måste du», sade
hon, »överge all fåfänglighet och alla barnsliga upptåg, ty
ingen, som älskar sådant, får vara i vårt sällskap.» — Från
den stunden blev Anskar ett allvarligt barn. Han slutade ej
blott med skälmstycken utan även med alla lekar, läste fli-
tigt och bad mycket. Lekkamraterna häpnade över hans
förvandling.

DE FÖRR nästan okända folken uppe I höga Norden

1 Samma ord som vårt namn Oskar.
