230 FRIDENS BUDBÄRARE I VIKINGARNES LAND:.

Redan vid tretton års ålder blev Anskar munk: han iklädde
sig kåpa, rakade sin hjässa och lovade ägna sitt liv åt Guds
tjänst under försakelse av denna världens glädje. Vid denna
tid hände något, som häftigt uppskakade honom: han fick
höra, att kejsar Karl den store, en av de väldigaste härskare
världen skådat, var död. Anskar hade en gång sett kejsaren
i all hans glans, då han sträckte sin spira över nuvarande
Tyskland, Frankrike, Schweiz, Österrike och större delen av
Italien. Det syntes honom, som om kejsaren rådde över allt
och visste allt. Och nu — vad fanns kvar av den, som nyss
varit den mäktigaste på jorden? Ett stelnat lik, färdigt att
förvandlas till mull. Starkare än förr kände han, hur förgäng-
lig all världslig makt och härlighet är. Han tänkte på sin
egen död och ängslades för sin själs salighet.

Ofta hade han underbara drömmar. En natt tyckte han
sig ligga på sin dödsbädd. Så blev han förd till ett nattsvart
fasans ställe, där han våndades förfärligt och icke kunde
draga andan. Det var skärselden, vilken den tidens
kristna trodde att alla människor måste genomgå för att re-
nas från sina synder. Efter plågor, som han tyckte ha va-
rat i årtusenden, fördes han till himmelen. Så litt som tan-
ken flyger gick färden upp till de saligas hemvist. Dessa
sjöngo himmelska lovsånger och vände sig alla mot öster,
varifrån ijuset utstrålade med de ljuvligaste färger så klart,
att ingen på jorden sett något sådant, och dock så milt, att
det ej bländade ögat. Anskar förstod, att i det ljuset bodde
Herren Gud, och han hörde Guds röst, oändligt mild och än-
dock så klangrik, att den fyllde hela världen: »Gå bort, och
kom tillbaka till mig, när du vunnit martyrkronanl» — Sedan
den tiden hade Anskar en brinnande önskan: att få lida
martyrdöden för Jesu lära liksom andra missionärer, vilka
dödats av hednafolk.

Så skedde honom en dag en ovanlig heder: han blev kallad
till kejsarens hov. Kejsaren, som var Karl den stores son,
hette Ludvig den fromme. Han ville verka för utbred-
ning av kristendomen och befria sina kuster från härjnin-
gar. Nu frågade han, om Anskar ville fara upp till Norden och
förkunna Jesu lära för de vilda danskarne. En sådan färd
ansågo många bära mot en säker död. Men Anskar fylldes
av en outsäglig fröjd.
