NORDENS APOSTEL. 233

sig hit för att sälja och köpa. Mot fientliga anfall var staden
skyddad genom en vall, som gick runtomkring den, och en
ringmur, som var uppförd på ett högt berg bredvid.

Omkring år 1000 lyckades dock vikingar förslöra staden.
Nu är platsen ett bördigt åkerfält. Ur jorden, som är svart av
kolet från de många eldstäderna, ha uppgrävts massor av
fornsaker från Sverige och grannländerna, såsom kärl, smyc-
ken och mynt. En del av muren på berget står kvar. Utan-
för städens område ligger ett stort gravfält, där man ännu
kan se 2000 gravar.

Mvynt som antagligen präglats i Birka,

Anskar och hans följeslagare blevo i Birka »välvilligt mot-
tagna av konung Björm, fortsätter Rimbert sin berättelse.
»När konungen fått veta, varför främlingarne kommit, över-
lade han med sina rådgivare. Med dessas samtycke gav
han dem tillåtelse att stanna där och predika Kristi evange-
lium. Var och en som ville fick mottaga undervisning av dem.

De båda gudstjänarne började nu att med glatt hjärta
förkunna frälsningens ord för inbyggarne. Mäånga voro
också de, som gärna hörde Guds ord. Bland svenskarne
funnos även många kristna fångar, vilka gladde sig åt att
äntligen få deltaga i gudstjänsten. Det visade sig, att allt var
sant, som de svenska sändebuden hade berättat för kejsaren.
Många bådo ödmjukt att få bliva delaktiga av dopets nåd.
Bland dessa var också Hergeir, som var befälhavare på
platsen och tillika en av konungens mest omtyckta råd-
givare. Han mottog dopets heliga gåva och höll orubbligt
fast vid kyrkans tro. Ty han lät ej långt därefter uppbygga
en kyrka på sitt arvegods och övade sig själv på det ivri-
gaste i Guds tjänst.
