Erik Segersäll och Styrbiörn Starke.

römmelse vann ett förbund av vikingar, som hade sitt

rovnäste i Jomsborg, en stark borg på ön Wollin vid
Oders mynning. Inom borgen fanns en hamn, rymmande
300 skepp; över inloppet, som stängdes med stora järnportar,
höjde sig ett fast torn. Jomsvikingarne levde tillsammans
såsom fosterbröder under de strängaste lagar. Ingen fick
finnas på borgen, som ej var fullt stridsduglig, alltså inga
kvinnor, ingen man, som var yngre än 18 eller äldre än $60
år, ingen som flydde för en jämnstark fiende. Fruktan fick
en jomsviking aldrig visa, aldrig en klagan gå över hans
läppar. Alla jomsvikingar måste blint lyda sin hövding.

En gång blevo 30 jomsvikingar tillfångatagna. Fienderna
satte alla fångarne med sammanbundna föttler på en träd-
stam. Så gick en man fram, svängde sin yxa och högg hu-
vudet av den ene efter den andre. Men jomsvikingarne
skämtade och sjöngo visor, medan de väntade på dödshugget.
Sedan fiere blivit dräpta, sade den som var närmast i turen:
»Vi ha så ofta tvistat om, huruvida människan har något
medvetande, sedan huvudet är avhugget; om jag vel Lill
mig, sedan jag förlorat huvudet, skall jag stöta i jorden den
kniv jag håller i min hand.» Så blev hans huvud skilt från
kroppen — men kniven föll ur hans maktlösa hand.

Så länge jomsvikingarne levde efter sina stränga lagar,
ansågos de för Nordens yppersta hjältar. Men med fasa
nämndes deras namn av den fredliga befolkningen.

Mot slutet av 900-talet fingo de till hövding den svenske
konungasonen Styrbjörn Starke, lika vildsint som jätte-
stark. Han var helt liten, då fadern dog. Därför övertog

D ET gamla vikingasinnet var länge obrutet. Mycken be-
