246 VAPENDÅN 1 NORDANLANDEN.

mark och Olof Skötkonung i Sverige, Erik Segersälls
son. Enligt sägnen har därtill en hämndlysten kvinna eggat
dem. Erik Segersälls änka, den sköna Sigrid, som för sitt
stolta sinnelag, sin klokhet och stora makt kallades Stor-
råda, fick många friare men avvisade dem alia. Två efter-
hängsna småkonungar, vilkas frierier hon gång på gång av-
slagit, lät hon till slut innebränna för att få vara i fred. Men
en dag kom giftermålsanbud från Olof Tryggvason. Det var
ett äktenskap, som anstod Sigrid Storråda, och hon svarade ja.

Konung Olof ville under trolovningstiden glädja Sigrid
med en gåva och sände henne en stor guldring, som han
tagit från ett berömt norskt avgudatempel. Den blev mycket
beundrad av Sigrids omgivning. Men två av drottningens
smeder, som voro närvarande, hade sina misstankar om
ringen, ty de funno den för lätt. Och när de undersökte
den närmare, besannades deras förmodan, att »det var svek
i honoms. Sigrid lät då bryta av ringen, och se det befanns,
att det var koppar inuti. Drottningen vart förtörnad och
sade, att Olof kunde nog svika henne i mera än detta.

Efter en tid möttes de trolovade i den norska staden
Kungahälla. Nu ville Olof, att Sigrid skulle låta döpa sig,
men hon vägrade. »Icke vill jag», sade hon, »gå ifrån den tro,
som jag haft förr, och som mina fränder haft före mig. Men
jag vill icke heller säga något om, att du tror på den gud,
som du tycker om.» Då brusade konungen upp och slog
henne i ansiktet med sin handske, sägande: »Vi skulle jag
gifta mig med dig, din hedna hund?» — »Detta månde varda
din banes, var Sigrid Storrådas svar.

Kort därpå gifte hon sig med Sven Tveskägg. Hon uppeg-
gade honom och sin son, konungen i Sverige, så att de be-
slöto anfalla Olof Tryggvason, när denne återvände hem
från ett sjötåg mot Pommern. De väntade honom vid ön
Svolder, nära Rägen, med en överlägsen svensk och dansk
flotta. Även norska fartyg voro med, ty man hade en norsk
jarl till bundsförvant. De förbundna höllo sin flotta gömd
bakom ön, tills Olof Tryggvason själv skulle komma. Där
stodo nu konungarne med många av sina män på ön och sågo
det ena efter det andra av Olofs skepp segla förbi. Först
kommo de mindre båtarna, ty det var svag vind. Man lät
dem oantastade fara förbi: »Ju färre motståndare, dess bättre»,
