248 VAPENDÅN I NORDANLANDEN.

genast framför pilspetsen och ropade: »För vek, för vek är
furstens bågeb» I stället grep han svärd och sköld och kastade
sig in i huggstriden. Alltmer glesnade de försvarandes led,
och fienderna trängde talrikt ombord på Ormen långe. Ko-
nungen stred själv i bakstammen, ömsom skjutande med båge,
ömsom kastande spjut, alltid två på en gång. Kring honom
samlade sig de få av hans män, som voro vid liv. Snart voro
de nästan alla nedhuggna. Då störtade sig Olof Tryggvason
i havet — och syntes aldrig mer. De sista av hans män följde
föredömet. Men hela fiendehären höjde ett segerrop. Detta
skedde omkring år 1000. Norge delades mellan segervinnarne.

Många kunde omöjligt tro, att en så ypperlig idrottsman
som Olof Tryggvason verkligen drunknat, utan menade, att
han nog skulle komma igen. Det gick en sägen, att han under
vattnet klätt av sig brynjan, räddats ombord på ett fartyg och
sedan kommit till det Heliga landet. En norrman, som en
mansålder senare färdades dit, kom en dag till ett kloster, där
en kämpastor gammal man trädde honom till mötes och gjor-
de honom många frågor om Norge, särskilt om folket mindes
Olof Tryggvason, och vad man trodde om hans öde. Man
menade, att den gamle måste ha varit Olof Tryggvason själv.

+ +
x

I berättelsen om slaget ha vi följt Snorre Sturlasons skild-
ring, som nog är utsmyckad med en del senare tillägg och säg-
ner. En yngre svensk forskare, Lauritz Weibull, har till och
med i en nyligen utgiven undersökning rörande Svolderslaget
kommit till den slutsatsen, att striden mellan Olof Tryggvason
och hans fiender aldrig stått vid Svolder utan i Öresund, och
att Olof Tryggvason icke varit den anfallne utan den anfal-
lande. Olof hade upptänts av vrede mot Sven Tveskägg, när
han fått höra talas om att denne var i hemligt samförstånd
med Sveriges konung, och han hade eggats till striden av sin
gemål, den stolta Tyra, som skulle ha varit Sven Tveskäggs
syster.

Sådan är nämligen — konstaterar Weibull — den äldsta
prosaberättelse om slaget, som finns bevarad. Den innehål-
les i ärkestiftet Hamburg-Bremens historia, som nedskrevs vid
mitten av 1000-talet av domherren i Bremen Mäster Adam
