STRIDEN MELLAN NORDENS TRE KONUNGAR. 249

och innehåller värdefulla upplysningar även om de skandi-
naviska ländernas historia.

Då det kan ha sitt intresse att något blicka in i den moder-
naste arten av historisk kritik och se, hur djärvt den går fram,
när det gäller ett skede, där källorna äro ytterst sparsamt
givande, skola vi följa Weibull i hans förklaring av hur Snor-
re Sturlasons alldeles olikartade berättelse kunnat uppkomma.
Han uppvisar steg för steg, huru historieberättarne, den ene
efter den andre ända fram till Snorre Sturlason, ändra om den
äldsta berättelsen. Den avgörande orsaken till hela dramats
omstöpning finner han vara, att en historieberättare flyttade
skådeplatsen från Öresund till Svolder.

Vad var då orsaken till denna förflyttning? Den finner
Weibull i några skaldeverser av en Ssonson till Egil Skalle-
Grimsson, i vilka talas om en strid i söder sframför Svolders
mynning». Dem ha norska historieberättare missförstått så-
som avseende Olof Tryggvasons sista kamp. Allt tyder emel-
lertid på att det är en helt annan strid, som där besjunges.

Norska historieberättare hade alltså flyttat krigsskåde-
platsen till vendernas land. Men där borta i fjärran land kunde
naturligtvis Olof Tryggvason icke uppträda som anfallande
part, utan här var det han, som i stället blev överraskad av
de förbundna.

Ett nytt steg i dramats ombildning är det, när Sigrid
Storråda — inemot 200 år efter själva händelsen — drages
in i dramat såsom anstiftare av striden. Redan i Mäster
Adams berättelse är det en kvinna, som eggar till kamp.
Det är där Olof Tryggvasons gemål, Sven Tveskäggs syster
Tyra. Men när nu Olof Tryggvason förvandlats till att bli
den anfallne, får hans gemål träda tillbaka och det blir en
annan kvinna, som får spela rollen av dådets anstiftare.
Så uppkommer motivet Sigrid Storråda, i vilken Weibull
ser endast en diktad gestalt.

Och efter mönster av den framstående litteraturhistori-
kern Schäck, som först av alla i vårt land påvisat, hur omtyck-
ta sagomotiv kunna användas om de mest skilda personer,
och som kommit med flera nya, djärva uppslag i vår historia,
finner Weibull, att Sigrid Storrådas gestalt diktats med den
stolta, hämndlystna Brynhild i Eddan som förebild. Sigurd
Fafnesbanes motsvarighet var då Olof Tryggvason, med vil-
