TORGNY LAGMAN PÅ TINGET. 255

han skulle göra fred med Norges konung. Han uppräknade
därefter de olägenheter, som västgötarne hade därav, att de
ej från Norge kunde hämta sådant, som de behövde till sitt
underhåll. I stället kunde de bli utsatta för att Norges ko-
nung med sin krigshär härjade i deras land.

När jarlen hörde upp att tala, reste sig Olof Skötkonung.
Han svarade ovänligt om förlikningen och gjorde jarlen
hårda förebråelser för hans djärvhet att sluta stillestånd
och fred med »den digre mannen» och ingå vänskap med
honom. Han sade, att Ragnvald jarl vore skyldig till för-
räderi mot konungen och landet samt förtjänade att drivas
ur riket. Han talade länge och hårt och vände slutligen
sitt tal mot Olof Digre.

När han satte sig ned, var det i början tyst på tinget. Då
stod Torgny upp. Men när han reste sig, stodo ock alla
de bönder upp, som förut hade suttit, och de som hade varit
annorstädes trängde alla fram för att få höra, vad Torgny
sade. Då blev det först ett stort buller av det myckna folket
och vapnen, men när det omsider blev tyst, sade Torgny:

sAnnorlunda är nu sveakonungarnes sinnelag, än det
fordom varit. Torgny, min farfar, mindes Uppsalakonungen
Erik Emundsson och förtäljde om honom, att så länge han
var i sin kraftiga ålder, hade han var sommar sjötåg ute,
drog till många länder och lade under sig Finland, Estland,
Kurland och många andra länder i öster. Och ännu kan man
se de jordborgar och andra storverk, som han gjorde. Dock
var han ej så högmodig, att han ej ville höra på folk, när de
hade något angeläget att tala med honom om. Min fader,
Torgny, var lång tid hos konung Björn och kände hans seder;
och stod Björns rike, medan han levde, i stor makt och min-
skades aldrig. Dock var konungen blid mot sina vänner. Själv
minnes jag konung Erik Segersäll och var med honom i mången
härfärd. Han ökade Svea rike och värjde det manligen. Dock
var det oss lätt att med honom komma i samråd. Men den
konung, som nu är, tillåter ej, att någon vågar tala med honom
annat, än det honom behagar, och därpå lägger han all kraft.
Men sina skattland låter han gå sig ur händerna av vårds-
löshet och vanmakt. I stället fikar han efter att behärska
Norge, som ingen sveakonung fordom har eftertraktat. Detta
gör många män oro.
