TORGNY LAGMAN PÅ TINGET. 257

Skötkonungs egen tid, diktade till furstens ära. Ej nog med
att Olof Skötkonungs krigiska mannamod i dem bägge pri-
sas, utan i det ena av dem säges uttryckligen, att han gjort
omfattande erövringar i de östra landen. Dylika påstå-
enden kunde ju icke framföras för åhörare, som voro sam-
tida med händelserna, därest de icke varit med verkliga för-
hållandet överensstämmande.

På en annan punkt av Torgnys förmenta vältalig-
hetsprov slår det slint med vederhäftigheten, när man mot
isländaren ställer äldre norsk historieskrivning. Det är i
fråga om uppgörelsen mellan de bägge konungarne. Enligt
en äldre och vederhäftigare källa kom förlikningen till
stånd av den anledningen, att menigheten i Norge började
knota över den långvariga ofreden med Sverige, varför en
framstående islänning vid namn Hjalte i enlighet med Olof
Digres önskan begav sig till Olof Skötkonungs hov i sällskap
med den norske konungens stallare, Björn. Han tillvann sig
den svenske konungens förtroende och gunst och började
överlägga med honom om förlikning mellan furstarne. Olof
Skötkonung visade sig ej obenägen härför. Då Hjalte före-
slog honom den utvägen, att han skulle giva Olof Digre sin
dotter Ingegärd till äkta, och Ingegärd själv befanns hågad
för giftermålet, gav konungen Hjalte det svaret, att han
ville sammanträffa med Norges konung för att komma
till en fullständig uppgörelse. Fredsmötet ägde också rum
vid Göta älv, och där blev Ingegärd lovad åt Olof
Digre. Här finns alltså inte ett ord om den oresonliga
envishet, för vilken Snorre beskyller Olof Skötkonung, ej
heller omnämnes det våldsamma uppträdet på Uppsala-
tinget.

Jämte dessa av äldre källor motsagda väsentliga punkter
av Snorres framställning har den nyaste forskningen konsta-
terat flere felaktigheter i hans detaljuppgifter. Den svenska
konungalängd, som han låter Torgny uppräkna, är oriktig,
ja själva uppgifterna om Torgnys egen far och farfar äro
felaktiga, ty seden att uppkalla son med faders namn tillhör
en senare period i Nordens historia.

Då så många svaga punkter i Torgnys berättelse kunna
påvisas, måste man kanske såsom historiskt värdelös för-
kasta hela den ståtliga scen på Uppsalatinget, som Snorre
