VÅRA LANDSKAPSLAGAR. 259

och »icke ha sin like i hela världens rättshistoria», för ati
begagna en berömd tysk rättshistorikers ord. På en tid, då
Danmarks, Norges och Islands yppersta begåvningar ägnade
sig åt skaldekonst, fortsatte svearnes och götarnes lagmän
det mödosamma arbetet att utbilda den fäderneärvda rätten.
Frukten av deras tysta id vart det svenska riket, som starkt
genom folkets levande rättskänsla kunde i tidernas fullbor-
dan framträda inför den germanska världen som trosfri-
hetens räddare.

Denna levande rättskänsla, som av ålder varit ett svenskt
nationaldrag, har tagit sig ett kärnfullt uttryck i följande
ord i företalet till Hälsingelagen:

sHo som agalös lever och lagalös, han hederlös dör.»

Rättvisa, men kraftig rättvisa har också svenska folket
alltid fordrat av sina härskare. Det har velat ha — vad
en gammal konungalängd kallar — en konung, som war
riwer i refstum sinum.»!

Låt oss nu höra de gamla lagarna tala! VI gå först till den
äldsta bevarade,

Västgötalagen.

Dess ålderdomligaste del, den s. k. Hednalagen, har
följande stadga angående ärekränkning:

»Giver man okvädinsord åt man: ”Du är ej mans jämlike
och ej man 1 bröstet.” — ”Jag är man som du.” De skola
mötas vid tre vägars möte. Kommer den, som ord haver
givit, och den kommer ej, som ord har fått, då må han vara,
som han blivit kallad; han är ej edför och ej vittnesgill, varken
i mans eller kvinnas sak. Kocmmer däremot den, som ord har
fått, men den kommer ej, som ord har givit, då ropar han
tre gånger: ”Niding!"” och gör ett märke på marken. Då vare
han, som sade det, dess sämre man, eftersom han icke vå-
gade stå för vad han sade.

Nu mötas de båda med fulla vapen; faller den, som ord fått,
för honom bötes halv bot. Faller den, som ord givit; ordför-
brytelse är värst, tungan är främste dråparen. Han ligge ogill.»

I denna lagparagraf möter oss naturmänniskans böjelse
för raskt avgörande, för kraftig handling. Den är uttryck

1 Rivande I räfster sina.
