VÅRA LANDSKAPSLAGAR. 265

som vittna på tinget, att han är rätte tjuven, gånge med
tolv män av tingsmenigheten ed på att ”han är verklig tjuv;
därför är han värd liv sitt låta.” Sedan skall man döma honom

till hugg och till hängning,
till dråp och till död,

till torv och till fjära,

ogill för arvinge och åtalare.»

Det anses ha tillgått så, att tjuvens huvud rakades, in-
smordes med tjära och doppades i fjäder, varefter han fick
springa gatlopp mellan tingsmenigheten, som kastade torv-
stycken på honom.

Man skilde strängt på tjuvnadsbrott och »olovligt till-
ägnande av annans egendom», vilket under vanliga förhål-
landen sonades med böter. Hit höra följande bestämmelser:

»Hugger man ek den, som ollon bär, olovandes, då är han
saker till 6 öre. Hugger han tre eller flera än tre, då är det
trenne sextonörtugars sak.»

Ollonen voro av ålder ett värdefullt svinfoder.

»Tager man på andtid häst eller oxe, vagn eller släde,
fartyg med påsatt styre, mjölkar ko mans, allt detta är
olovligt borttagande av annans egendom. Han skall böta
6 öre därför.»

»Vältrar sig häst, rotar svin på nyuppspirad åkervall,
böte därföre med slikt korn, som på åkern är sått, en skäppa
för var tredje vältring eller vart tredje rotande.»

»Hittar man bisvärm på annan mans äng och sämjas de,
då har den hälften, som bistocken hittade, och hälften den,
som marken äger. Tvista de, då har den bevisningsskyldighet,
som ängen äger. Han svärje med tolvmannaed och två mäns
vittnesbörd, att ”denna bistock, som du väckt tvist om,
märkte jag förr än du. Därför äger jag den och du icke.'

Den har hare, som tager honom. Den har räv, som driver
upp honom. Den har varg, som kan få honom. Den har
björn, som lägger ned honom. Den har älg, som fäller honom.
Den har utter, som ur å tager honom.»
