284 VITE KRIST SEGRAR ÖVER TOR.

ihjäl honom. Efter detta borde det ju ha varit klent be-
ställt med krigsorsaken för danske konungen, men denne
höll envist fast vid den förevändning han funnit.

Snart talade man vid danska hovet icke om något annat
än att underkuva svenskarne, och så snart vintern kom och
isbelade sjöarna, bröt konung Sven med en här från Skåne
in i Småland. Den gamle konung Sverker tycks ingenting
ha gjort för landets försvar utan överlåtit åt smålänningarne
att reda sig själva. Det gjorde de också med kläm, och ej
minst gällde detta småländskorna. Danskarne foro fram
med eld och svärd, men först och främst ledo de mycket
av den stränga vinterkölden, och ju djupare de trängde in
I skogarna, dess mera hårdnackad blev kampen med de
svenska bönderna. ”Trogna sin vana, försvarade de sig bak-
om väldiga bråtar, d. v. s. förhuggningar av timmerträd.
Till sist, när Sven fruktade, att hela hans här skulle bli till-
intetgjord, måste han besluta sig för återtåg.

När då en del av det danska krigsfolket tågade genom
Värend, skall en förnäm och behjärtad kvinna vid namn
Blända genom budkavle ha sammankallat allt bygdens kvinn-
folk och med deras hjälp tillrett ett präktigt gästabud för
de danska krigarne. Angenämt överraskade av detta av-
brott i ett för övrigt så föga givande fältliv, läto de sig an-
rättningarna väl smaka och sutto till långt in på natten
under skämt och glam vid de rågade borden. Men till sist
tog det goda och starka ölet överhand med dem. Då vi-
sade sig Värendskvinnorna från en annan sida. I ett nu
bröto de fram ur skogen och gingo på med yxor och stakar,
så att icke en enda dansk vidare behövde pröva fältlivets
vedermödor.

När konung Sven med den övriga hären kom tillbaka till
Skåne, var stämningen en annan, än när han senast tågat
igenom där. Han mottogs nu med hån och glåpord, och
då han med en befallande gest bjöd tystnad bland den
skriande folkhopen, kastade skåningarne sten på honom.
Men de manhaftiga Värendskvinnorna skulle till tack för
visad rådighet ha fått vissa företrädesrättigheter framför
sina medsystrar i det övriga Sverige. Bland annat ägde
de lika arvsrätt med männen på en tid, då svensk kvinna
eijest icke fick ärva alls, utom ifall ingen manlig arvinge
