EN SVÄRMISK MUNKS KÄRLEK TILL ETT HELGON. 303

Hon svarar på samma sätt. I det första brev, hon dikte-
rar till honom, yttrar hon bland annat: »När jag hörde ditt
brev föreläsas, kunde jag ej tillbakahålla mina tårar, dels
därför att jag fann ditt beröm över mig vara oförtjänt, dels
därför att jag där igenkände din trofasthet, av vilken jag
fann en underbar tröst. När sedan broder Mauritius kom
till mig, var jag hela dagen sorgsen, därför att det var han,
som var med dig, då du reste härifrån — så hastigt, att jag
av sorg icke kunde tala med dig så, som jag ville. Och när
bröder från ditt hemland komma hit, påminnes jag smärt-
samt därom, att du är så långt borta ifrån mig. Dina ord
bringade mig alltid en stark tröst, och när du talade om brud-
gummen, då såg jag dig därvid så upptänd, att mitt hjärta
fylldes av en fröjd, vilken jag i mitt yttre ej kunde dölja, utan
som måste bryta fram i ord. Det var endast dig jag vågade
visa denna glädje, och endast till dig vågade jag tala dessa ord,
ty blott du förstod mig. Därför är jag nu bedrövad, emedan
jag efter din bortresa icke har någon, åt vilken jag så kan
och vågar förtro mig. Jag har räddhåga för alla, och i deras
sällskap är jag en helt annan än tillsammans med dig.»

Efter något mer än ett års studier i Paris fick Petrus be-
fallning att återvända till Sverige. Vägen tog han över Stum-
belen och dröjde där så länge han kunde. Då slutligen han
och Kristina skulle skiljas från varandra, sade hon till honom:
»Broder Petrus, då du nu drager bort, vill jag spörja dig om
en djup hemlighet. Säg mig, känner du orsaken till vår
ömsesidiga kärlek? Då vi nu skola skiljas och jag skall bliva
ensam, vill jag för dig yppa en hemlighet, som jag eljes icke
skulle hava omtalat. Kommer du ihåg, när du första gången
kom till mig i skymningen i sällskap med broder Walter och
jag först såg dig? Minns du då, att jag satte mig bredvid dig
på en kudde och lutade mig ner? I detta ögonblick uppen-
barade sig Herren för mig; jag såg brudgummen och hörde
honom säga: ”Kristina, känner du den man, bredvid vilken
du sitter? Då jag svarade, att jag förut ej lekamligen skådat
honom och aldrig sett hans ansikte, sade han: ”Betrakta ho-
nom noga, emedan han är och alltid skall vara din vän samt
skall göra mycket för dig. Men också du skall göra för honom
det du icke skall göra för någon annan människa. Och vet
att han skall vara med dig i det eviga livet.” Detta är anled-
