322 VITE KRIST SEGRAR ÖVER TOR.

nares personer besviken. Sådan är, enligt den utmärkte lära-
ren Augustini vittnesbörd, Guds heliga vana, att de, som icke
giva tionde, skola bringas ned till tiondedelen av sin förmögen-
het. Därföre, om I viljen av Gud vinna lön och förtjäna förlå-
telse, given tionde och utskiften allmosor av de återstående
nio delarnal» -— Påståendet att det nya testamentet påbjuder
tiondens givande saknar bevis, och de ord, som äro lagda iI
Augustini mun, äro lånade ur en predikan, som falskeligen
bär den store kyrkofaderns namn.

»Det ärs, säger Schick, vintressant att studera bondens upp-
fattning av prästerskapet, sådan denna uppfattning kommer
fram i Västgötalagens kyrko-
balk. Närmast får man intryc-
ket av ett närigt avvägande
av skyldigheter och rättighe-
ter, av fördelar och av priset
på dem. Prästen var skyldig
att giva bonden sakramenten,
dopet, nattvarden och den
sista smörjelsen samt hålla
mässa; predikningar omtalas
ej och förekommo troligen
ännu blott undantagsvis. Bon-
den å sin sida skulle betala

. s : prästen för hans arbete; vidare

Bopjunt v %?,mläfå e skulle han hålla sockenkyrkan

vid makt och bestå biskopen
gengärd.! Men han vill ej betala en örtug mera än det yt-
terst detaljerade kontraktet bestämmer, och han köper be-
frielse från skärselden med samma ekonomiska noggrann-
het, som om han skulle köpa ett par oxar.

Men å den andra sidan märker man, att den nya läran vid
tiden för lagens avfattande fullkomligt gått honom i blodet.
På sakramentens och mässans verkan tvivlar han aldrig
ett ögonblick, och prästen har för honom blivit en lika viktig
faktor i samhället som konung och lagman. Han vördas sär-
skilt såsom en ”boklärd” man, och ”bokem', d. v. s. mäss-

! Sammanskott av livsmedel till biskopens underhåll, då han kom
på besök för att inviga en kyrka eller på nytt viga en helgedom,
som blivit oskärad, t. ex. genom ett dråp.
