328 FRAM, FRAM, KRISTMÄN, KORSMÄN.

Nu är glömt allt vad de lidit, de lyckliga som I hänförelse
falla ned och kyssa de heliga platser, som frälsarens fot
trampat ...

Sankt Erik konung.

VEN de skandinaviska folken grepos av iver att draga
Aut i korståg. Men dessa gällde mest grannländernas

hedningar. Sverige, som fordom sänt ut vikingaflottor,
hade i stället blivit hemsökt med vikingatåg av sina hedniska
grannar på andra sidan Östersjön. Svenskarnes krafter togos
ju i anspråk av de nära 200-åriga striderna mellan landskapen,
och då passade de mongoliska, med lapparne besläktade
folken i Finland på att anfalla de där boende svenskarne.
Sedan foro de över Östersjön, härjade och plundrade på den
svenska kusten.

Men när kristendomen var befäst bland svenskarne, vände
sig dessa med korståg mot de finska mongolerna. Det fanns
utom det nyväckta religiösa nitet samma skäl för dem att
kristna finnarne som fordom för folken i mellersta Europa att
omvända de nordiska vikingarne: de ville göra slut på deras
härjningar.

Den som i Sverige först påbjöd korståg skall ha varit den
förut nämnde konung Erik, stamfader för den Erikska
konungaätten. Om honom förtäljer en gammal legend, den
s. k. Sankt Erikslegenden, följande:

»Först och främst tog han sig före Uppsala kyrka, som
nu kallas Gamla Uppsala, och som forna konungar, hans
förfäder, hade grundat och något uppå byggt; och han skic-
kade därtill klerker, som gudstjänsten uppehöllo, och full-
komnade kyrkan med grov och kyrkelig byggning. Sedan
for han kringom sitt rike till sin allmoge, lag och rätt hållande,
ej vikande uppå högra sidan för gunsts eller gåvors skull och
ej på vänstra sidan för hats eller räddhågas skull utan gick
rätta vägen fram, som drager till himmelrik. Så gjorde han
sämja mellan osåta, frälsande dem som förtryckte voro av
de mäktige, styrkande dem som på rättrådighetens väg
voro, utdrivande ur riket de omilde och orättvise och ski-
pande varjom rätt efter lagen.
