332 FRAM, FRAM, KRISTMÄN, KORSMÄN.

Under den livliga diskussion mellan fackmännen, vilken
följde på Stjernas intressanta uppsats, framkommo fakta och
synpunkter, som på väsentliga punkter försvagade be-
viskraften i hans kritik. Så påpekades, att konung Eriks
och hans drottnings förföljelse mot Varnhemsmunkarne,
enligt den anförda danska krönikans uttryckliga ord, be-
rodde på en strid om drottningens arvejord — hon var näm-
ligen släkt med den kvinna, som skänkt klostret dess jord-
egendom. Alltför väl känt är ju, vilken förmåga dylika in-
tressen ha att skymma undan högre synpunkter! Och här
var det ju fråga om något för den tiden oerhört, nämligen
att utan släktens hörande skänka bort arvejord till ett
kloster. Politiska intressen kunna också ha inverkat: klostret
var grundat av den Sverkerska ätten, som därigenom sökt
vinna inflytande i Västergötland. Men det ville konung
Erik förhindra, först genom att driva bort munkarne och
senare, efter närmare besinnande, genom att själv övertaga
beskyddarens roll.

Djupast sett gällde emellertid denna konflikt mellan Erik
och Varnhemsmunkarne, enligt vad nyaste forskningar ut-
visa, en genomgående motsättning inom den dåtida svenska
kyrkan. Den munkorden, till vilken våra äldsta kloster
hörde, den s. k. Cistercienserorden, arbetade av alla krafter
på att i grund reformera kyrkan och att till den ändan be-
fria henne från beroendet av världslig överhet i de olika
länderna. Men i denna kamp för »kyrkans frihets stötte
cistercienserna naturligtvis på motstånd från furstarnes sida,
och detta motstånd representerades i Sverige av konung
Erik, som i stället arbetade på att bevara och befästa den
svenska nationalkyrkan under Sveriges konung som styres-
man. Det är alltså icke träffande att med Stjerna kalla ho-
nom en ljum kristen. Han bör i stället betecknas som en
kristen av konservativ-nationalkyrklig typ.

Men hur skall man därmed förena, att han efter en tid
blev munkarnes beskyddare? Jo, cistercienserna ha tydligt-
vis här liksom i flere andra länder förmått övervinna allt
motstånd. Deras reformrörelse har även i Sverige fått en
sådan makt med sinnena, att det i längden icke var lönt att
sätta sig emot dem. Det är den erfarenheten, som Erik fått
göra, och därför har han också övergått till att bli deras
